feelthewayifeel

Jag antar att vi tävlat länge nu om vem som bryr sig minst och vem som är starkast och mest självständig. Antar att det aldrig delats ut några troféer till den av oss som lyckats bäst med att såra den andre och jag antar att inga sådana troféer behöver delas ut eftersom vi förmodligen inte är klara med det än. Förmodligen blir vi aldrig det.

Och jag börjar tro att det är det som alltid hållt oss samman. Bråken. Börjar tro att det är det som alltid fascinerat oss, att vi aldrig är överens. Att vi hela tiden måste slåss mot den andre och hela tiden måste tävla, ligga steget före. Antar att det är kontrasten av det mot den där andra känslan...känslan av hur luften i rummet alltid förändrades när våra fingertoppar rörde varandra.
Sättet alla som kommer in i våra liv fortfarande får leva med jämförelsen med något som är långt borta, något som var vi. Jag antar att det är så. Jag arbetar utifrån den hypotesen.